I min värld har denna bloggen bara funnits kvar som ett nostalgiskt bokmärke i min webbläsare. Gissa om jag blev förvånad när jag surfade in på denna bakgård av nostalgi och upptäckte att det faktiskt fanns en uppdatering här...

Plötsligt låste allt bara sig. För denna blogg, som började så bra, har sakta men säkert torkat ut som en vattenpöl en varm sommardag. Även om jag haft ungefär 1000 uppslag till saker att diskutera här så har jag inte känt något sug efter att skriva eftersom det inte varit världens mest frekventa uppdatering här. Missförstå mig inte... jag skyller inte på Jenny, utan har tillräcklig självkritik för att se att jag bär en lika stor del av skulden. Kanske min del till och med är större...

Men bara för att bloggen (tillfälligt?) vaknade till liv igen så knöt det sig. Alla mina 1000 idéer försvann bara så. Istället kom jag bara fram till detta tafatta försök till inlägg.

Men någonstans där i bakhuvudet finns allt kvar. Inspirationen, idéerna och kreativiteten. Fast just nu blev det blackout... eller så ligger sanningen så nära som två timmar tillbaka. Då startade jag nämligen min egen blogg där jag startade upp med dagens ämne...

Frågan är om jag ska flytta hit mitt egna debutinlägg som ett desperat försök att väcka plusochminus från döden... Jag får sova på saken och se vad nästa bussresa till jobbet bjuder på. Där brukar jag fullständigt koka av idéer...

/Anders

Lova har sedan hon var drygt 6 månader haft en "Hokus Pokus".

Ni vet en sån där matstol med ratt som man även kan lägga ner på golvet och gunga/sitta och leka i.

På senare tid har hon börjat klättra i och ur den själv.

Helt livsfarligt enligt hennes överbeskyddnade föräldrar...

I vilket fall beslutade vi oss för att det var dags att köpa en ny stol,

en så kallad juniorstol. Lite högre än en vanlig bara.

Sagt och gjort. Jag tog tag i det hela omgående.

Hittade en på webben, på Ikea. Jättefin. 499 kr.
Sen hittade jag precis den på Blocket och det visade sig att hon

som hade den bodde i närheten. Nyskick. För 100 kr.
Så vi hämtade den direkt.

Men när vi kom hem var den alldeles för hög för att passa till

matbordet. Jag fattade bara inte!

Men Lova älskade den. Hon skulle absolut sitta på den till middagen

trots att hon fick sitta en decimeter från bordet.

Sen kom jag på vad felet med stolen är...
Det är en BARstol och inte en BARNstol.
Ser identisk ut med barnstolen, fast 10 cm högre då :-S

Lite irriterad för att jag läste slarvigt och det var dåligt skrivet.
Rubiken var juniorstolar och det var tre stycken stolar på bild.

En vit, hög barnstol, en stokke barnstol och en Ingolf barstol. 

Suck!  

Bloggen har varit vilade ett tag. Vilket helt och hållet beror på mig...

Men nu är det nya tag som gäller :-)

Skrattade när jag läste senaste inlägget. Att allt är lila hos er.

Här är nämligen alla färger "grön".

Jag började nästa bli lite orolig för dotterns färgseende,

när hon lätt lärde sig allt annat, men när det kom till färger,

Nu har hon dock  lärt sig att urskilja rött, orange och gult.

Så jag känner mig lugnare på den fronten.

Barn förgyller för övrigt tillvaron i alla möjliga nyanser!

Och barn kan! (Med lite fantasi fixar man ju det mesta)

En dag ställer sig Lova framför sin pappa och fnyser.

- Vad gör du, undrar han?

- Loa blåser moln, blir svaret.

- Vad???

- Loa blåser moln...

Tillslut går Lova ut i vardagsrummet och hämtar en bok. På första sidan finns en grön drake. Den blåser små vita puffar genom näsborrarna.

DÅ förstår den dumma pappan äntligen. Lova blåser moln.

Precis som draken. Pappa fnyser också lite. Blåser moln.

Men Lova bara tittar skeptiskt på honom.

- Pappa kan inte, säger hon sen med eftertryck. Bara Loa kan!

/Jenny

Jag har köpt en ny mobil. Efter alla år med en för gammal och sliten Samsung sitter jag nu med en ny Nokia som kan göra det mesta. Internet, dagbok och GPS är bara några av alla saker som nu finns med mig i fickan. Tro det eller ej, men man kan faktiskt ringa med den också…

Men just GPS:en är min favorit. Jag använder den när jag kör i princip överallt. Om det så bara är att ICA för att köpa mjölk. Den är bara för rolig! Under en promenad med dottern idag ställde jag även in gångvägen för att komma till affären. Då upptäckte jag en liten miss som Nokia borde tänkt på. Den borde såklart kunna styra om rutten så att man inte gick förbi några vattenpölar, några lekplatser eller några kiosker med GB-gubbar utanför. Det är inte lätt att övertyga en 2-åring om att man inte kan stanna på lekplatsen varje gång. Villkoret var affären först, SEN lekplatsen. Turligt nog så är min egna GPS fortfarande tillräckligt skärpt för att kunna undvika dessa fallgropar ändå.

När vi ändå är inne på GB-gubbar så måste jag erkänna… Jag AVSKYR den gubben. Där står han och bara ler och bjuder in till frosseri. Det värsta är att dottern känner igen denna gubbe flera kilometer bort. ”Glass, pappa”, säger hon och pekar mot denna elaka clown. Den måste vara utformad av en megakapitalist eftersom den drar till sig alla barn och de flesta vuxna… Jag menar… hon kan inte skillnaden på röda, blåa och gröna bilar (allt är LILA) men GB-gubben… HAN känner man minsann igen! /Anders

För att bemöta förgående inlägg, så är jag villig att medge att jag egentligen faktiskt tror att "de flesta storlekar" fungerar alldeles utmärkt!

Eller kanske att "lagom är bäst" som min mamma brukar säga ;-) Och vad som är lagom är ju trots allt en smaksak...

Nåja, nog om det. I rådande värmebölja är min tankekapacitet lika med noll. Jag orkar nätt och jämt knappa på tangenterna, ännu mindre tänka ut nåt vettigt att skriva om. Så det får bli en massa svammel och ett osedvanligt kort inlägg.

Idag fick Lova på nytt testa att gå runt utan blöja. Det har varit lite si sådär med den saken sedan incidenten med min dator...

Plötsligt säger hon i alla fall "kisset kommer snart" och springer till pottan och KISSAR! Varpå vi jublar så att hon bli rädd...

(Förmodligen kommer hon inte ens våga närma sig pottan den närmsta tiden, av rädsla för att mamma & pappa ska bli tokiga igen)

- Det gott folk är pedagogiskt föräldraskap det!   /Jenny

Jag tänker inte lägga mig i debatten om huruvida storleken har betydelse eller ej, men jag fann ett stort underhållningsvärde i dina anekdoter från livet. Även om du nu påstår att det inte är från ditt liv, så…

Vet inte exakt vad jag ska skriva kring detta då min kunskap inom området, dvs. hur mycket det känns eller inte, är lika med noll. Men jag är nog inte riktigt överrens med dig ändå. Visst, kommer man till ytterligheter så kan det säkert bli påtagligt, men jag tror att de flesta kan nyttja var de har för att få till ett bra resultat. Jag skulle kunna berätta en anekdot inom samma ämne, men väljer att avstå. Tjejen i fråga skulle troligen ha ihjäl mig om jag skrev så att hela världen skulle kunna läsa om hennes erfarenheter.

Nej, det har inget med mig att göra alls. Passar bara på att skriva det så ingen behöver undra… I övrigt ger jag ingen personlig kommentar till detta. Men om ni skulle ha vägarna förbi och ser mitt trädäck, eller uteplats, som kanske kommer finnas en vacker dag så kan ni dra era egna slutsatser… /Anders

Nu har jag gått och dragit på det här inlägget i inte mindre än en vecka. Njutit av solen och funderat på det här med trädäck.

Lade ner det ganska snabbt. För jag kan inte påstå att jag har någon erfarenhet vare sig gällande trädäck eller penisförlängare.

Däremot hävdar jag bestämt (trots att andra påstår motsatsen), att storleken har betydelse.

Själv har jag visserligen inte...hmm..."stött på" (haha, får man skriva så)? några extremiteter åt något håll. Men jag har vänner som gjort det.

Den ena berättade nyligen om den gången då hon efter en tids dejtande hamnade i säng med killen i fråga - och insåg att hon aldrig ens skulle våga försöka. "Jag blev livrädd", sa hon... Vi avbröt där och fortsatte som vänner.

En annan vän råkade ut för motsatsen. Lite ytligt och dumt nog hade hon förutsatt att denne kille, lång och muskulös skulle vara välutrustad. Så när hon i stundens hetta insåg att hans stolthet var i storleken av en ostbåge kom hon helt av sig. "Det kändes ju knappt något"...

Så det är kanske så, att vissa män behöver trädäck i storlek XXL för att kompensera. Får väl bara gratulera dig Anders, till att du är en av dom som inte känner sig vara i behov av ett sådant!  /Jenny

Jo, jag kom iväg på ett pass – dock inte till gymmet som planerat. Eftersom jag har lite dåligt samvete så måste jag förklara varför…

Vi är två personer, jag och grannen, som tränar tillsammans. Jag har själv lite gymfobi, så jag gillar egentligen inte att vara där, även om jag börjar komma över det. Hursomhelst… han kunde inte träna för han var inte riktigt pigg, MEN jag tog en löptur på egen hand. Det var tufft det också, men gav ingen valuta för gympengen…

Dock upptäckte jag på min löprunda vilken hysteri som råder när det gäller uteplatser. Eller inte regelrätta uteplatser, utan snarare trädäck. Jag sprang förbi ett nybyggt villaområde där priserna ligger på mellan 2 och 3 miljoner. Vilken grej! Alla verkade tävla i vem som hade det största däcket. På rad låg husen, nybyggda och fina och ALLA hade pampiga trädäck. Dock såg jag ingen brukare av dessa. Jag börjar undra om det bara är en prestigesak (läs: penisförlängare) att ha ett stort däck. För personerna som bor där kan inte ha bott där länge, men att bygga trädäck, det är något alla hunnit med. Jag slår vad om att de flesta av dem inte ens har packat upp sina saker ur flyttkartongerna…

Själv funderar jag på att låta ROT-avdraget göra lite nytta och låta någon bygga en uteplats till mig. Dock inget stort däck… Det känner jag inget behov av… /Anders